Här kan du höra en kort intro

Gåendes i motgång och framgång
Mamma, hur är jag? frågade den lilla tjejen och mamman, som fortsatte med dammsugningen, svarade något sådär i förbifarten. Vad minns jag inte. Det är konstigt att en sådan liten glimt från barndomen etsades fast i minnet.

Men på något sätt så blev det det startskott jag minns på min resa som utforskare av fenomenet Människan. Föräldrahemmets bokhyllor var många och jag plöjde igenom mycket, ibland på ålderdomlig svenska och inte alls anpassat för barn.

Som elvaåring handlade jag på bokrean böcker som Kroppsspråket, Människans vanföreställningar, Moral, Att vilja, Om människans moraliska villkor och liknande titlar. Så gubbar som Julius Fast, Ingemar Hedenius, David Ingvar, Hampus Lyttkens och Piet Hein blev extralärare eller guider på resan.
Gissa om jag blev lycklig när jag i gymnasiet fick Psykologi på schemat. Jag minns att jag önskade att alla fick möjligheten, det borde varit ett självklart ämne i grundskolan. Utbildningen tog en annan riktning och jag blev civilekonom med redovisning och finansiering som inriktning. Det var lätt och roligt och oändligt många konteringar, budgetar, bokslut, årsredovisningar, deklarationer och rapporter följde.

Det var 80-tal och så kom New Age med en ny bokflod och också en störtflod av kurser och alternativa behandlingar. Ledningsgruppsmötena varvades med zonterapi och akupunktur, styrelsemötena med meditation och månadsrapporterna med qi gong. Det blev 90-tal och finanskris och luften gick ur fastighetsbranschen där jag för tillfället var ekonomichef, men min luft tog inte slut. Jag testade frigörande andning, slutade äta rött kött utan att veta varför. Jag tog nästa steg i karriären och hade en koncern att hålla ordning på och så gav jag reikibehandlingar, och för säkerhets skull läste jag in vårdskolans Anatomi och Fysiologi på kvällarna.

Ryggsäcken blev större och större och en längtan efter att kunna ägna mig på heltid till att hjälpa andra började röra sig i bröstet. Under åren hade jag träffat mängder med personer som på olika sätt gjort verklighet av sådana drömmar. Ekonomen i mig sa stopp. Duracellkaninen fortsatte ett dualistiskt liv. anatomiSå då blev det psykologistudier på kvällstid, bara för att det är så spännande. Vetgirigheten och nyfikenheten drev sökandet och finnandet framåt.
Vi är alla ett, men i att vara människa ligger också ett utanförskap, vi är alla separerade. Mitt livs stora intresse kunde jag inte dela med ”livskamrater”. Min berg- och dalbana, mitt liv, är bara mitt.

Min livsresa för med sig helomvändningar, i arbetet och privat. Även det bidrar till livskunskap och personlig utveckling. Det finns ingenting att vara rädd för. Rädsla är en konstruktion i huvudet, som hindrar så många från att leva såsom deras själ och hjärta längtar efter. Vik ner det ängsliga egot.
Förändringar hjälper oss växa.

Nästa anhalt på resan blev som avdelningsdirektör och fakultetsekonom på ett universitet. Att dirigera solister, primadonnor bland professorer styrda av konsensustänk och myndighetsutövning är som att verka i en annan värld än börsbolagets. Utmaningen i kulturkrocken kryddade jag med studier och en uppsats inom praktisk filosofi, Naturens betydelse för hälsan. Under de här åren försökte jag få den yttre och och inre resan att sammanstråla, så det blev en utbildning till Hälsoinspiratör och jag engagerade personalen i ett projekt, Satsa friskt, som jag drev parallellt med ekonomijobbet. En kurs i Mentorskap kittlade igen den där längtan efter att helt kunna ägna mig åt det viktigaste och roligaste jag vet, att hjälpa fenomenet Människan i sin utveckling. Men hur?

Någon drog i nödbromsen på tåget jag färdades och allt blev stilla. Läkaren hade aldrig haft någon patient som scorat så högt i testet för utmattningsdeprimerade. Nej, tack. Ingen medicin. Nej tack. Jag visste ju redan mycket om det här och blev inte rädd utan använde mig av naturens helande kraft. Jag tackar för tvärniten. Här fanns också ett lärande, och en möjlighet.
Några veckor senare sitter jag på en parkbänk och så kommer det ord ur min strupe som liksom inte passerat Gå; jag ska starta eget! Det kändes som en explosion i Solar plexus. Fysiskt.

Det hade blivit en lång resa, en pilgrimsfärd över stock och sten mot ett mål som jag letat så länge efter. Nu började alla pusselbitar ramla på plats och som coach är jag nu i mitt Finisterre, ”making the path by walking”, som David Whyte uttryckt det.

Det livslånga lärandet och utvecklingen kommer alltid att vara mina följeslagare på min livsresa och just nu är det neurovetenskapen som fångat mitt intresse.

Mamma, nu vet jag att det är inte hur jag är utan att jag är som är grejen.

Jag vet också att följa sitt hjärta, utan att hjärnan kan få svar på frågan varför, är livsviktigt!
Karin Holmberg