Varför gör du på detta viset? Vad som motiverade mig att genomföra Tjejklassikern var några olika saker på olika nivåer. Först av allt Att jag kan! Faktiskt. Fast det visste jag inte i förväg. Men jag trodde det. Det räcker. Hela vägen fram. Att välja utmaningar som i mer än en gren var helt omöjliga att förutsäga resultatet på har jag inget som helst problem med. Jag litar på min kropp och framför allt; jag litar på min hjärna.

Som coach vill jag i handling visa att arbeta med mål och delmål är effektivt och enkelt. Delmål här är förstås varje lopp, men de går ju att bryta ner och detaljera. Vilken tid vill jag ha? Vad kräver jag av mig själv, vad är acceptabelt och vad är seger för mig själv här? Hur behöver jag förbereda mig för att nå mitt mål? Hur mycket träning, av vilket slag, när och var? Feed back på vägen kan vara att samla sin träning i en app o dy. Att se sina framsteg är ju verkligen motiverande.

När det känns som att man har ett berg att bestiga underlättar det att ta det portionsvis, dvs tänka kullar istället. Och fira varje delmål!

Vilka var mina andra motiv då? Gemenskap och mest av allt, att leka!

Tänk, det kan vara lekande lätt att nå sina mål!